slut som artist

och det är det rätta namnet.

hade min sista terapi med underbara Sanna D.C ikväll. Vilken stjärna. Jag hade iallafall förberett mig på niagara fallet där inne men lyckades hålla in ända fram tills jag gick därifrån och skulle gå upp för trappan. Fick en sådan panikattack att det nästan svartna för ögonen. Hmm...
Jag fick behovsmedicin när jag kom ner så nu känns det som att hela mun-hals partiet har förlamats.. as usual.. men allt för att jag ska kunna sova inatt och sova länge imorgon.. Jag blev väckt av underbara Jessica imorse kl 7.15 med en kopp varm te :) så jag har hållt igång hela dagen. Vid lunch åkte jag och Sara in till stan för att käka på China Garden. mums. och trevligt.

det är vad du gör som påverkar hur du känner

men nu ska jag sluta beklaga mig, det kommer bli gott att flytta. det kommer bli kul att gå till min gamla praktikplats som nu är mitt framtida jobb. det kommer att bli kul att bestämma över tv-kontrollen. det kommer bli skönt att få köra nu när jag imorgon kommer att få mitt körkort man behöver för att kunna leva.

snart börjar nästa kapitel i Kims berättelse. Är ni med? För på lördagen kör vi

2 done, 2 to go..

"jag har nog haft en ganska omhändertagen roll i ditt liv Kim och jag tror du har saknat det"

Sa hej då till Sara för en stund sedan och jag visste nog inte att det fanns så mkt vätska i en kropp. vi fällde några tårar tillsammans men jag fortsatte... Jag förstår inte varför det är så fruktansvärt känsligt, vi bestämde tom en fika/midda på torsdag efter mitt jobb... jag kommer ju för tusan se henne igen. Men jag känner mig döende..

Nu har jag iallafall kommit över rädslan att jag skall dö när jag flyttar härifrån. Nu är det bara jobbigt pga att jag ska lämna alla... phu....

hoppas jag har gråtit färdigt till lördagen, att vara känslig inför mina föräldrar är INGET jag är bra på..

ena stunden skrattar jag, andra så gråter jag, den tredje stunden så gör jag allt samtidigt...

jag blir ju så knäpp och sentimental vid avsked så det nästan är lite barnsligt, men va fasen..

varför ska sånt här vara så jobbigt för?

har avverkat en... i eftermiddag har jag avverkat två...ikväll tre, imorgon fyra...

varför har jag så lätt för att tycka om människor? det hade varit lättare om jag inte tyckte om personalen här... vad lätt det hade varit att flytta då..

jess började gråta igår när hon fick halsbandet. vilket jag kan förstå. men då betyder det att hon tyckte om det iallafall...

Hmm... hur ska det här gå? om jag redan fäller tårar nu på morgonen, hur ska det då gå när jag säger hejdå till Sara?


okej jag är lite sentimental... jag kommer faktiskt bo i samma ort som alla dessa underbara varelserna... men ändå, inte samma grej...

glada hudik teatern - Sverige (kent cover)

27-09-2003

det var en solig höstdag i september, en söndag 28/9-03. jag satt på bussen ner till Ed efter en helg i Årjäng. I bengtsfors hoppar Henrik och Albin på, från 2 klasser över. jag var på ovanligt bra humör (brukar inte vara det efter en helg hemma) Det första de säger är: Har du hört vad som hänt? Calle ligger i respirator! Mitt huvud började snurra, vadå min calle?? vad har jag missat nu. Dock mena de Calle i deras klass, inte min. De talade då om vad som hade hänt.

Lördag kväll var det som vanligt fest på timmertjärn och de flesta i gymnasiet var där. Vi var en ganska liten skola så alla kände alla, alla umgicks med alla. Calle hade bestämt att det skulle vara efterfest hos honom, vilket alla tyckte va en utmärkt idé. Han gick hem tidigare för att städa, som han sa. Tre andra killar gick dit efter ett tag. Det de fick se sitter nog fast på deras näthinna än idag... Calle hade tagit ett rep och hängt sig i trapphuset... Många av mina vänner fick se detta... Många säger att han var så kall när de försökte ta ner honom... hade jag inte åkt hem den helgen, hade jag varit där..

Jag trodde knappt detta var sant när Henrik och Albin talade om detta för mig. När vi hade åkt halvvägs ringer Martin (fritidsledare på Utsikten) och frågar ifall jag vill ha skjuts från busstationen när jag kommer fram. Jo visst vill jag det... Jag blev hämtad av Martin, Torbjörn, Erik och Emelie. Emelie frågar Martin om de inte ska säga till Henrik och Albin om vad som hänt. De vet, säger jag.

På internatet var inget sig lik. Det är meningen att bara 1:or skall sova där men den kommande veckan sov de flesta ur andra klasser där också. Folk gick runt som zombies med fleece-filtar på... Missionskyrkan var öppen i 2 veckor, 24-7. Där spelades det musik som Calle gillade... Jag minns mötet vi alla hade på måndag morgon. Det var inte många ögon torra. Jag minns att efter mötet så bryter Helene ihop. Hon hade förlorat sin bästa vän 2 år tidigare. Jag minns mattelektionen då Anders säger att jag förstår om ingen orkar göra något för det är tufft. Ni behöver inte sitta här om ni inte vill. Då springer Malin ut, gråtandes... Jag minns när vi sitter i missionskyrkan och Hanson spelas i bakgrunden. Lisa lägger sig ner på golvet, sparkar och slår och verkligen skriker....

Denna händelsen förde oss alla närmare. Man skulle kunna tro att vi inte kunde komma närmare på varann än vad vi gjorde. Men det gick. Jag kände inte Calle så mycket som de andra gjorde. Men jag vet vem han var, jag vet hur han ser ut, jag hade pratat med honom ett flertal gånger och jag vet att jag tyckte väldigt mkt om honom som person. Han var alltid så himla glad, energisk. Han om någon visste hur man kunde le med ögonen. Calle var adopterad från Chile, hade kol-svarta ögon, kort svart hår, lite kortväxt med ack så muskulös... Han var vacker. Jag har en bild av honom när han går över gräsmattan, han och Josefin håller varandras händer och han ler på ett sånt där busigt sätt som bara han kan...

September 2004 visades ett program på Kalla Fakta om just den här händelsen... För långt borta för en kram...

Han fattas för mig och jag kan inte ens föreställa mig hur det är för hans närmsta... feel for you guys...

Några dagar sedan möttes jag av min nästa prövning....

wooooooooooohooo

bullar with lööööv

jahapp då är man inne på sista slutspurten då... helgen var som sagt, ganska låg. idag är det ganska högt till tak... börjar bli trött på den här karusellen...

jag har haft som månadssyssla den här månaden att baka måndagsfika. många har bett mig att göra vaniljbullar eller vad man nu vill kalla dem... det blev inte såå lyckat med utseendet men smakade desto bättre. de gick åt som smör i solsken iallafall :)




har nu också uppdaterat bilder på mitt webbalbum

Aha-moment

"Vet du, nu tycker jag att du skall plocka fram den känslan du hade när du fick veta att du fick jobb på din praktikplats. Jag vill att du skall plocka fram känslan du hade när du fick veta att du kunde bo i Emmas lägenhet"

så lätt är det.

tittade på Camp Rock 2 idag. blödig och känslig som jag är bölade jag i slutet. det slutade jag så lyckligt.
annars har jag inte gjort så mkt idag, de andra gick ut i skogen för att plocka svamp. men jag blev sittandes med min hemuppgift, min SISTA uppgift. det var då lättare sagt än gjort en sådan här dag som denna då jag inte direkt ser något ljus. men men. nu skall jag se till att min sista vecka här på LG blir en utav de bästa så jag kan ha ett vackert minne med mig i ryggsäcken när jag flyttar om 6 dagar...

nästa söndag morgon kommer jag vakna upp på en helt annan plats som jag kommer att kalla för Hemma...

Linkin Park - Numb

Not Ready To Make Nice, så det så..

"Change is constant. How we experience change that's up to us. It can feel like death or it can feel like a second chance at life. If we open our fingers, loosen our grips, go with it, it can feel like pure adrenaline. Like at any moment we can have another chance at life. Like at any moment, we can be born all over again"

-meredith grey

exakt så känns det. förändring är lika med, död för mig. men något jag har lärt mig under detta år som gått är att förnuft och känsla är två helt olika saker. förnuftsmässigt vet jag att jag inte kommer att dö. men det känns så

Ronja va så himla söt härom morgonen. jag vaknade vid 6 av att hon ville ut, sagt och gjort. Sedan vaknade jag igen runt 11 tiden av ett väldans jamande vid mitt öra. Vände mig om och fick se henne släppa ner ett höstlöv bredvid mig. Ungefär som: matte det är höst ute nu!! ... eller så kanske hon uppfattat att jag inte är så vidare förtjust i när hon drar in massa skogsmöss hela tiden, så nu fick det bli ett löv haha

eftersom min behovsmedicin är slut nu så får jag ta theralen när det krisar sig. så jag bad om det runt 19 igår. Efter kvällsnyheterna låg jag helt däckad i soffan. Vid filmens slut vaknade jag och förflytta mig till sängen. vaknade strax innan lunch nu och jag är fortfarande helt jäkla död. det känns som om jag har blivit överkörd av ett tåg... och det var ett tag sedan. fick nog en jäkligt hög dos. men jag klagar inte, riktigt gott att hjärnan känns som bomull och man slipper tänka så mkt...

nu är det exakt en vecka kvar. en vecka kvar tills jag får mitt körkort för livet... men man är inte fullfjädrar körare tills man fått kört ett tag säger Sara...

idag har det varit en sån där låg dag. en dag jag helst vill slippa. en dag då jag vill förhindra att framtiden skall ske. men det finns inte så mkt att göra åt. life just, happen... jag skulle inte ens kunna förhindra det om jag så gick och gömde mig nånstanns på detta 1000 kvm hus...
tog även bort stygnen idag, ÄNTLIGEN för fasen va det ha kliat!!!

har varit på arbetsförmedlingen idag och snackat med en hel skön liten tant. eftersom jag sakta men säkert skall introducera mig i arbetslivet så finns det lite prylar jag kan få tillgång till. mkt papper och mkt fackliga ord. men det blir säkert bra..




gonna miss these angels...

Indifference - Pearl Jam cover (Collab with Bohemian19boY)

berg- och dalbana

ena dagen sprudlar jag utav glädje och kan knappt vänta med att flytta härifrån. andra dagen hamnar jag nästan i någon slags koma och blir lite handlingsförlamad i både handling och tanke. så vissa dagar är jag ganska lugn och road. men andra dagar panikslagen och oroad.


10 days to go... 10 dagar kvar av ett helt år....

Alla människor vill ha bekräftelse. Vi ser oss omkring och söker efter ett bevis på att det vi gör och säger är rätt.
Vi ser på de runtomkring och analyserar. "Hon verkar hålla med mig, alltså måste det jag sa vara sant". "Han slänger också sina mjölkpaket i den soptunnan. Då gör jag nog rätt".
Men vad händer då om man upptäcker att det inte alls finns stöd för vad man just sa eller gjorde? Om människor skakar på huvudet och undrar om man är dum i huvudet?
Känner du igen en sån situation? Ville du gömma dig och sjunka genom jorden? Eller höll du huvudet högt och gick därifrån, säker på dig själv?
Vad händer då om det sker om och om igen - att du inte är som alla andra?

När jag hamnar i en situation där jag överrumplas av mina känslor, tittar jag mig omkring. Jag söker efter bekräftelse. Blev de andra också ledsna när lejonkungens pappa dog? Blev min kompis också helt tagen av den musiken och skulle min vän också bli ledsen om hon gjorde bort sig?
Jag söker. Precis som många andra. Men vad händer då när man ständigt finner att folk ruskar på huvudet och frågar vad det är för fel på dig. Varför blir just du så ledsen, så glad, så tagen, så arg så....mycket???

Många, precis som jag, har funnit att det sällan är tillåtet att känna. folk säger att man överdriver, hittar på, dramatiserar, leker döende svanen...och nån stans där så börjar man själv tvivla på om man verkligen känner det man känner. Eller kanske vill jag bara synas och få uppmärksamhet?

Så när känslorna blir så starka och intensiva eller smärtsamma, hamnar man i ett tillstånd där man helt enkelt stänger av. Man stänger av för att det är förbjudet.
Och jag ser inget. Hör inget. Vet inget...Jag känner inget.

Det går inte riktigt att beskriva, men när nån som jag alltid översköljs av intensiva känslor, finner man en dag att man inte längre känner nåt.
Och om man trots allt känner nåt, kan man inte beskriva vad.
Det är detta man kallar för ångest.

Ångest är ingen känsla. Snarare ett undvikande av vad man egentligen känner, en definition av kampen som utspelar sig när man håller tillbaka det som egentligen finns där.

Till sist har man ingen koll på vad man känner. Eller vad man vill. eller tycker.
Vill du leva eller dö?
är du glad eller ledsen?
Mår du bra eller dåligt?

Jag fick lära om. Börja på nytt.
När jag började förstå vilka känslor vi människor har, varför de finns och vad det är bra för, började jag också förstå vad jag egentligen kände. Jag kunde sätta ord på det. Jag kände mig ledsen, glad, skamsen, arg, rädd...

Jag har inte ångest längre. Väldigt sällan.
jag kämpar inte längre för att inte känna. Jag är det jag är. Har det jag har.
Men jag ser mig omkring, söker bekräftelse.
Och så märker jag att jag inte reagerar som många andra. Jag ser att jag blir förtvivlad när andra blir ledsna. Att jag flyger på rosa moln, när andra blir uppmuntrade, att jag vill sjunka genom jorden när andra tycker det är pinsamt.
Men det gör mig ingenting. För jag vet vad jag känner och jag vet att det är okej.

ett litet ljus i det mörka nu är att Sara kom på idén att hon skulle försöka bli min kontaktperson via kommunen istället eftersom jag snart kommer att tillhöra Uppsala Kommun. Det hade varit så perfekt så det finns inte på denna jord. för något slags stöd kommer jag att behöva... och orka börja med någon ny kontakt, nope... men vi får se, det är mkt pappersarbete och beslut som behöver tas...
tänk att två helt främmande människor kan klicka så bra direkt. hon har talat om för mig att när jag var här på bedömningssamtal för ca 13 månader sedan så hade hon bestämt direkt att hon skulle bli min KP. Sagt och gjort och det stämde redan från dag 1... och jag är inte heeelt redo att släppa taget om SilverSara... speciellt nu när vi har börjat gått in på ett ämne och händelse jag helst vill lägga bakom mig.. men tar jag det inte nu, så vette fan hur min framtid kommer att se ut.

för övrigt håller jag på att läsa en bok "Trasig" Klarade knappt ta mig igenom första kapitlet... en stor eloge för författaren för jag hade nog aldrig klarat av att utlämna mig så extremt mycket. hon lämnar verkligen inget åt ens egen fantasi, utan det står där, svart på vitt. hemskt.

"jag är inget offer. Det ordet beskriver bara vad jag drabbades av, det definierar mig inte. Inte heller kan jag kallas en överlevande eftersom det antyder att jag har kommit över det, vilket inte är sant. Jag är en Fenix som uppstår ur askan från ett trasigt liv, en ständigt pågående överlevnad"

var är sverige påväg? jag är då ingen, stolt svensk.

jag har haft en galet sjukt kul helg i sthlm med morbror och bekanta. gjorde åt alla pengarna jag tog med mig ut utom 5 kr, bra gjort Kim :P

igår kväll satt vi och kikade på valvaka... sjukt är det. förhoppningsvis kommer SD inte få lika mkt makt i slutändan som vissa tror. många tror att SD kom in i regeringen pga den välfärden vi lever i idag. den är inte vacker. men så länge du är rik och frisk, så gör det absolut inget. men empati för de som redan ligger ner.

jag visste inte ens att jag var röd fram till några dagar sedan. jag förtids rösta rött för, ja, min släkt gör det. men de senaste dagarna har jag läst på mer och mer och känner att jag röstade rätt. jag skulle aldrig kunna stå på mig och erkänna att jag sparkar på de som redan ligger ner. aldrig. och nu har moderaterna blod på sina händer.. Dagarna för Annika i livet är nog räknade. tragiskt nog.
jag önskar även att jag inte var så insatt i politik som jag varit de sista dagarna. livet känns mycket lättare om jag kunde ignorera välfärden som Sverige "byggt" upp senaste 4 åren....

Anledningen till att Adolf Hitler kom till makten 1933 var dels för att han var en bra talare. hans parti hade existerat sedan 1928 eller något.. Landet var fortfarande i trasor efter 1a världskriget. Arbetslösheten var hög och många låg sjuka. Han ville lyfta upp landet till att stå på sina egna ben igen. Klart man röstar in ett parti som lovar jobb och bättre välfärd. det var hans huvudfråga. Saken med judar, var ytterst liten. Hade han börjat med att redogöra för tyskarna att det var judarna han ville ha bort, hade han inte kommit så långt. men han var smart. när han väl var invald, la han ut små hintar lite här och där och gjorde judarna syndabock för Tysklands undergång. allt var deras fel, de kostade pengar, de tog från de fattiga, de ökade brottsligheten...många bäckar små...

men vänta lite... det här låter lite som Jimmy Åkesson? idag är det år 2010... hur kommer Sverige att se ut om 11-12 år?

invandrare begår inte fler brott än vad svenskarna gör. de är endast överrepresenterade. Ett ex som gör det lättare att förstå vad det innebär: Vi har 100 svenskar, 50 av dem begår brott. Sedan har vi 10 invandrare, 7 av dem begår brott. Förstår ni var jag vill komma med detta? 50 är mer än 7. Dock är 50 % mindre än 70 % ...

det är tragiskt, det är det. och det står jag för. jag kan acceptera mycket, alla får tycka och tänka som de vill. Jag accepterar även mina moderat-vänner, även fast vi inte delar samma politik. Men, jag kommer då ALDRIG acceptera ett främlings fientligt parti.

WHAT?!

en barndomsvän skall ha barn!!! Jag trooor jag dör!!! Det trodde jag då aldrig, men fan va kul för henne! Ska snart ringa å säga grattis och snacka lite. Det var dock ett tag sedan vi hördes av. sist vi sågs var nog på Linus begravning. och det var januari 2009.



idag har jag kassautbildning på mitt framtida jobb. som tur är ska jag få en repetition på dagen D...

den kommande helgen händer inget speciellt. mindre rolig personal som jobbar. så jag drar min kos till sthlm imorgon och umgås med bästa morbror. det här året är nog första gången han INTE är på mâten i Årjäng. han älskar den, träffa alla gamla klasskamrater och åka massa karusell. det är en typisk "hemvändar" pryl. men jag däremot, hate it. var dock där förra året, två helger innan jag skulle flytta hit. och det var bara en så massa skådespel så man blir nästan spyfärdig. folk som man aldrig prata med tidigare blev plötsligt så himla intresserad av en för man hade gått och blivit "så himla snygg och smal"... uuäääkk...

Fuel - More

jag låg och lyssnade i min mobil och så kom den här låten upp, har nog inte lyssnat på den på år och dagar. tänk vad musik kan ta en tillbaka i tiden. min egen tidsmaskin! saknar henne lite gör jag. hon var lika trasig som jag, om inte mer. måste försöka ringa henne nåndag....

idag var det nära att jag försov mig. hade ställt kl på 7.30 och tre sekund senare var den visst 8.15. så det blev en aningen stressigt!
Det var extra kul idag att gå till jobbet. just för att jag vet att inom snar framtid kommer jag att jobba här och få PENGAR för det jag gör :) Talade om för mina närmsta arbetskamrater att jag ska börja jobba och de blev jätteglada :) Jag måste säga att jag är så extremt glad över att det verka lösa sig, bara så där :) Snart är det min tur att leva :)

Vi fick idag 2 bio biljetter till förhandsvisning av filmen Himlen är oskyldigt blå. jag hade inte större lust att gå så jag tänkte ge dem till Åsa. Hon sa nästan direkt att hon kunde ta en av dem om jag tog den andra. Sagt gjort, så imorgon ska jag och bästa Åsa på bio :)

Fint väder idag... vilket betyder att Ronja kommer nog inte att komma in förrän midnatt. det blir för mig att sova med kläderna på... :P

Frii som en fågel, Frii som en fågel.. damdamdam

inatt var första natten jag somnade innan kl 1 och sov HELA natten, på 3 jäkla veckor! så jäääävla underbart!

dagen började väldigt segt, satte mig framför datorn för att se MTV VMA galan. Jag som är en gammal Cher-fanatiker (från jag lärde mig att gå tills jag upptäckte Spice Girls) tyckte det var rätt mäktigt att hon delade ut det sista och största priset till Lady Gaga. Plus att hon hade på sig en outfit hon hade på en turné för ca 25 år sedan. Två helt lika galna människor som gör exakt vad som faller de in, och TAR PÅ SIG exakt vad de vill.



"I never thought I would ask Cher to hold my purse" -lady gaga-

Efter lunch ringde jag till Britt och talade om den goda nyheten om jobbet på H&M. Hon frågade mig även hur jag mådde, sa som det var att det går upp å ner men nu vet jag iaf vad som händer inom mig.
Sen ringde jag till Agria och undra var mina papper var nånstans. Ringde om ett blombud till Lena. Efter det så ringde jag min handläggare på försäkringskassan och rådfrågade lite om framtiden.
Nu strax efter 15 ska Hilde ringa upp ang min uppsägningstid m.m...

Idag när jag färgade håret hade jag på mig en tshirt jag fick av mina arbetskamrater när jag skulle flytta upp till östersund. på bak sidan står det: Vi kommer att SERIUT att sakna dig.
Det första Hanna sa när hon såg de var: Men Kim, har du sagt fel nångång nu igen :P





helt plötsligt börjar allt klarna upp... dock kommer sara vara sjuk resten av veckan. men vad gör det, jag kommer ändå bo kvar i uppsala =)

Shakira - Waka Waka (This Time For Africa)(2010 FIFA World Cup™ Kic...

allt löser sig tillslut.

tycker det är jobbigt att se fram emot något och så blir det inte riktigt så. luften gick liksom ur mig imorse när jag fick höra att hon var sjuk. hon som lovade mig att kurera om sig som fasen under helgen. tyvärr gick det inte hela vägen. men men, shit happens... Sanna brukar säga att man ska ta hand om sig i svåra situationer, man ska vara extra snäll mot sig (och inte ta till rakbladen) Så jag tog mig i kragen och kikade på film istället. Min brud nummer 1, eller 2. aja både och :P SALT blev det. och snacka med att hela filmen var full av överraskningar. Man trodde först en sak, sedan trodde man något annat. men det visade sig vara något tredje och i slutet av filmen tog den total vändning. Så, den var helt ok faktiskt. I löööv Angelina i action-filmer =)

Jag ringde även Annika, chefen på praktiken och sa att jag tackade ja till erbjudande. Så jag skall få kassautbildning redan på fredag. Whiee :)
Sedan ringde jag till Lena Nielsen på soc i bengan och förklarade att jag blir kvar i uppsala och att jag var evigt tacksam för det hon har ställt upp med under tidens gång. Hon var självklart jätteglad för min skull :) men henne lär jag nog stöta på någon mer gång i livet, hon bor ju för tusan granne med mor och far :P

Senare ikväll var det även terapi. den gick som på räls. kommer bli otroligt tomt att inte kunna gå å prata av sig hos Sanna, den bästa terapeuten jag haft. men men..

04.40 var sista gången jag kikade på klockan. jag kunde verkligen inte sova inatt. ingen aning om varför. eller, jag låg väl mest och tänkte på allt. och oftast när jag ligger och funderar brukar det göra så galet ont. men nu tog jag mig en lugn och stabil funderare. När jag inte orkade vara vaken mer så ringde jag och väckte nattpersonalen om behovsmedicin. Då var klockan strax efter 3. Så jag mötte en ganska sömnig Tony i korridoren. hehe alltid lika kul att väcka nattpersonalen :)Jag har hand om mina andra mediciner, men behovsmed. är inte lika kul att ha hand om...

Malin kom och väckte mig runt 12.30 idag. jag var knappt kontaktbar, sovit nästan inget och behovsmedicin på de. Då kan jag sova 13 timmar om jag så vill. Tillslut frågade Malin mig om jag tagit tabletter. Då började jag småskratta lite. Men ack vad jag önskade att det vore sant... Bra Kim, du har 2,5 vecka kvar här och du fantiserar fortfarande om det

längtar tills jag kan börja gå normalt för JÄVLAR va ont det gör fortfarande! knaprar alevdon som en galen missbrukare!

En äkta vän är den som ser sorgen i dina ögon medan alla andra tror på ditt leende

2001-09-11

9 år går verkligen fort. har världen utvecklats till något bättre? Ånej, bokbål på koranen och jag vet inte vad...sjukt..."vi" kristna är inte bättre än de andra...

idag har vi hälsat på Bella. Jag kan bara tänka tillbaka på mig, samtal och besök var verkligen något man såg fram emot. Jag och Emma hade med oss lite prylar och även sånt som hon diggar, MORÖTTER! och gifflar, zoo, tuggumi, MER, lite tidningar. Så nu har hon något att göra ett tag fram över :)
Efter det tog vi svängen om Emmas lägenhet för att kika på hur jag eventuellt kommer att bo till hösten :) Så himla fint! Stortrivs redan! allt känns lite lättare när allt kommer att ske succesivt. för jag är inte redo att lämna uppsala...

vad resten av dagen har att erbjuda har jag ingen aning om.

three soldiers down

och alla som säger att det är så lätt att få jobb i oslo. eat shit and die säger jag då.

är jag verkligen så kass? så börjar mina funderingar att snurra... men, det som säger emot, är att jag har blivit erbjuden jobb på H&M i Uppsala :)
tänk om jag kunde få kvar i uppsala.. blir inte sååå stor förändring och blir det förändringar så sker det succesivt. skall då få hyra Emmas lägenhet som ändå stor tom inne i stan.. detta gäller då året ut, efter det vet jag inte hur det blir. men det blir då de :)

jag har så jävla ont och känner mig så jävla dum. but why liksom? denna gång blev det inte lättare, utan det blev jobbigare.

nu ska jag försöka skriva ett brev till mig själv.

och jag måste verkligen lära mig att hantera ilska. för gud va förbannad jag ÄR!

P!NK - CONVERSATIONS WITH MY 13 YEAR OLD SELF

Conversations With My 13 Year Old Self

fick i uppgift av Sara idag att jag skulle skriva ett brev till Kim 13 år. Kom att tänka på Pinks låt direkt.

You're angry
I know this
The world couldn't care less
You're lonely
I feel this
And you wish you were the best
No teachers
Or guidance
And you always walk alone
You're crying
At night when
Nobody else is home

Come over here and let me hold your hand and hug you darling
I promise you that it won't always feel this bad
There are so many things I want to say to you
You're the girl I used to be
You little heartbroken thirteen year old me

You're laughing
But you're hiding
God I know that trick too well
You forget
That I've been you
And now I'm just the shell
I promise
I love you and
Everything will work out fine
Don't try to
Grow up yet
Oh just give it some time

The pain you feel is real you're not asleep but it's a nightmare
But you can wake up anytime
Oh don't lose your passion or the fighter that's inside of you
You're the girl I used to be
The pissed off complicated thirteen year old me

Det är kanske inte just detta jag skall skriva eftersom det handlar om mer än bara detta.

Igår kväll fick jag en sådan tomhetskänsla att jag inte visste vad jag skulle ta vägen. ensam. jag vet att jag inte är ensam, jag är långt ifrån ensam. men det är skillnad från att vara ensam och att känna sig ensam. det var så svart igår att jag visste inte ens om jag skulle överleva natten. tankarna bara for iväg. men överlevde gjorde jag. tog även behovsmedicin så jag kunde sova samt sova bort halva dagen. vilket jag gjorde. Vid 13 satte vi oss ner, jag och sara för att prata igenom om allt skit. varför skall det jobbiga vara så jobbigt att snacka om? men tar jag inte det nu, så kommer det som en käftsmäll, brev på posten. men jag önskade bara att det kunde kommit lite tidigare. varför nu, när det är 3 veckor kvar tills jag flyttar?

det sket sig iallafall så jag fick åka iväg. men nu är jag fit for fight igen!
Det där faanskapet skall inte få vara ett hinder för mig

IDOL

... och det får man INTE missa kl 20.00 idag.

jag hade endast terapi EN timme igår (?) förstår inte riktigt varför, för jag brukar ha ungefär 2 timmar, ibland 2,5. det var inte de att vi inte hade något att snacka om, för det hade vi, verkligen. men vet inte varför. hon kanske märkte på mig att jag ville springa därifrån...

inatt satt jag och skrev ner allt, om allt. och la det i Saras postfack. jag hade trott att vi skulle snacka när jag kom tillbaka från sthlm... men hon sa att det är bättre att vi tar det på torsdag. blev lite besviken faktiskt, hade gått och spänt mig inför det hela dagen idag. men hon vet ju hur jag blir om jag inte får någon förklaring så tillslut ropa hon in mig i köket. anledning till att vi inte kunde ta det idag var för att det jag skrev var lite tungt att ta in plus att det är som det är här nu, så hon kände sig inte riktigt med på tåget. vilket jag absolut förstår...

hmm... hur skall det gå...?

host host

3,5 vecka kvar...ont i magen. och det är inget jobb som vill höra av sig!
i helgen drog jag en impulsiv resa till sthlm och festade loss med sofia och sedan min morbror. de va... hm intressant :P men jäkligt kul! och konstigt nog var jag inte bakis igår utan mest bara, sliten. att skaka rumpa hela natten tar en del på energin haha

waka waka for the president.

Waka Waka

You're a good soldier. Choosing your battles. Pick yourself up. And dust yourself off. And back in the saddle

who´s reading?

jag blir väldigt nyfiken på vem som läser min blogg... :) och den som känner mig vet att jag är en ganska nyfiken människa :P

släng iväg ett mail (kimbola_87@hotmail.com) till mig så jag får veta, för jag går snart upp i atomer! :) eller om ni kommenterar, skriv gärna ert namn :)

det här går inte längre. en efter en. försvinner med vinden. det är bra att jag ska flytta nu för annars, vet jag inte... först sanna, sen ingrid, snart Åsa. Och nu, Fernando, på omedelbar verkan... this house is falling apart... och Lenagården som tidigare var så bra..

*ångest*

har fortfarande inte hört något från scandic. börjar bli riktigt nervös. så jag tog tummen ur för att lägga ut lite mer fiskekrokar. 3 jobb i oslo, ett här i uppsala och 2 i Sthlm... det borde nappa någonstanns...


skulle sätta mig ner med Sara i eftermiddags och snacka lite... men jag har nog lagt locket på igen.. för det gör så jävla ont. vägrade sova inatt men strax innan 4 kunde jag inte hålla emot längre så jag slockna... till lunch...

orkar inte tänka. vill bara fly.

visst var jag rädd för att gå till sängs igår kväll. och som häromnatten, 1.15 vaknade jag med samma panik av att blivit nertryckt i sängen. denna gång inget ansikte. men kunde ändå inte slappna av för jag var rädd att det skulle ske igen. Så Lisa kom in och satt hos mig tills jag somnade. jag vaknade dock en gång utav att Lisa drog stockar haha. det kändes tryggt.

Klockan väckte mig vid 7.45 och jag kände mig så jäkla döende för jag var så förbannat trött. Ögonen öppnades nog inte ordentligt förrän runt 10 -då jag började jobba. Phu.. Vid lunch kom Åsa och Bella förbi så vi luncha på nån kina-restaurang. wonderfull gott!

jag hade befarat inför kommande kväll för att två av mina mindre favoriter skulle jobba. men så får jag se att det står på tavlan att Åsa skall jobba :) det var som om en sten lyftes från mig. Pricken över i hade varit om Sara också jobbade natt tillsammans med Åsa. Men kan förstå att det inte är lätt när man har 2 småbarn. Åsas är över 18 så då är de ju lugna puckar...

Så nu ser jag fram emot en ångestfri kväll och natt :)