Lördag kväll var det som vanligt fest på timmertjärn och de flesta i gymnasiet var där. Vi var en ganska liten skola så alla kände alla, alla umgicks med alla. Calle hade bestämt att det skulle vara efterfest hos honom, vilket alla tyckte va en utmärkt idé. Han gick hem tidigare för att städa, som han sa. Tre andra killar gick dit efter ett tag. Det de fick se sitter nog fast på deras näthinna än idag... Calle hade tagit ett rep och hängt sig i trapphuset... Många av mina vänner fick se detta... Många säger att han var så kall när de försökte ta ner honom... hade jag inte åkt hem den helgen, hade jag varit där..
Jag trodde knappt detta var sant när Henrik och Albin talade om detta för mig. När vi hade åkt halvvägs ringer Martin (fritidsledare på Utsikten) och frågar ifall jag vill ha skjuts från busstationen när jag kommer fram. Jo visst vill jag det... Jag blev hämtad av Martin, Torbjörn, Erik och Emelie. Emelie frågar Martin om de inte ska säga till Henrik och Albin om vad som hänt. De vet, säger jag.
På internatet var inget sig lik. Det är meningen att bara 1:or skall sova där men den kommande veckan sov de flesta ur andra klasser där också. Folk gick runt som zombies med fleece-filtar på... Missionskyrkan var öppen i 2 veckor, 24-7. Där spelades det musik som Calle gillade... Jag minns mötet vi alla hade på måndag morgon. Det var inte många ögon torra. Jag minns att efter mötet så bryter Helene ihop. Hon hade förlorat sin bästa vän 2 år tidigare. Jag minns mattelektionen då Anders säger att jag förstår om ingen orkar göra något för det är tufft. Ni behöver inte sitta här om ni inte vill. Då springer Malin ut, gråtandes... Jag minns när vi sitter i missionskyrkan och Hanson spelas i bakgrunden. Lisa lägger sig ner på golvet, sparkar och slår och verkligen skriker....
Denna händelsen förde oss alla närmare. Man skulle kunna tro att vi inte kunde komma närmare på varann än vad vi gjorde. Men det gick. Jag kände inte Calle så mycket som de andra gjorde. Men jag vet vem han var, jag vet hur han ser ut, jag hade pratat med honom ett flertal gånger och jag vet att jag tyckte väldigt mkt om honom som person. Han var alltid så himla glad, energisk. Han om någon visste hur man kunde le med ögonen. Calle var adopterad från Chile, hade kol-svarta ögon, kort svart hår, lite kortväxt med ack så muskulös... Han var vacker. Jag har en bild av honom när han går över gräsmattan, han och Josefin håller varandras händer och han ler på ett sånt där busigt sätt som bara han kan...
September 2004 visades ett program på Kalla Fakta om just den här händelsen... För långt borta för en kram...
Han fattas för mig och jag kan inte ens föreställa mig hur det är för hans närmsta... feel for you guys...
Några dagar sedan möttes jag av min nästa prövning....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar