nu har jag äntligen givit sista säsongen av 24 en ny chans. jag slutade kolla efter ca 7 avsnitt förra året, varför vet jag inte, tappade väl bara intresset... Men när den här tjejen dök upp i rutan igen (vilket jag totalt hade glömt bort) så kom jag på varför... jag har inte sett till det avsnittet men vet att min morbror råkade försäga sig om vad som skedde. Så nu när hon dök upp, satte jag mig upp i soffan och skrek Fan i helvete jävla skit! Hon dör ju, därför har jag inte sett vidare på de!! Och jag blir så förbannad :P gillade ju henne, sen var hon väldigt vacker att titta på ;)
idag har man varit ledig och dagen försvann på 2 röda. så himla tråkigt för jag börjar vantrivas riktigt rejält nu... men idag har det gått exakt halva tiden så det gäller bara att hålla ut lika länge till.. för vem ska annars finansiera min USAresa?
jag är väldigt glad över att mina föräldrar uppfostrade mig med den empatin jag har. på något sätt är jag även glad över allt som har hänt mig de senaste 11-12 åren. för det har gjort mig till den jag är idag. det är inte förns nu jag kan börja acceptera allt som hänt, och för att kunna växa som människa måste jaget försonas med barnet och jag tror det är just det som håller på att ske. det är inte förns nu jag kan verkligen inse att det som hänt har hänt och försöka inse att det är framtiden som gäller och inte försöka dra en massa paralleller mellan mitt vuxna liv och min barndom. det kommer jag ingen vart på. det kommer bara att hämma mig, förgöra mig. förstöra för människor i min omgivning. men jag kommer alltid förbli en grubblare, dock kanske grubblerierma på mitt förflutna kommer att minska.
När jag gick DBTn gick vi igenom 4 grundstenar, medveten närvaro, hantera relationer, reglera känslor och att stå ut när det är svårt. det var som att växa upp en andra gång. Jag ångrar att vi inte la ner mer arbete på relationer. det enda vi diskuterade var relationen till mina föräldrar och vänskapsrelationer. aldrig en relation mellan två partner. jag vet att sara frågade mig om det var viktigt och då jag trodde att jag skulle leva singel resten av mitt liv ansåg jag inte det var så relevant. men inte visste jag då att jag skulle falla för den mest perfekta kvinnan på denna jord och att även hon föll för mig.
vissa saker kanske jag aldrig kommer att kunna lära mig, eller hantera. vissa saker är jag som ett blankt papper jag önskade någon kunde fylla i. utan jag får gå på magkänsla och det som känns rätt för stunden. men något jag känner som är viktigt för att ett förhållande skall funka så måste man visa förståelse,vara ärlig, kunna lita på varann, lyssna och mötas på halva vägen och ibland tom göra vissa uppoffringar. för mig är kompromisser viktigt, även fast det kanske gör ont. och nu när jag väl har mött den tjejen jag vill leva med tills jag dör, så är jag beredd att gå in i detta förhållande helhjärtat.
är man utomstående kan man tycka att jag är minst lika viktig som hon, men jag ser det inte så. för hon är det mest betydelsefullaste jag har och jag vill kunna ge henne allt, så länge jag själv inte lider av det. jag vill kunna ge henne den trygghet, ömhet och kärlek som hon så länge har saknat.
