the show must go on.

Har inte haft någon energi till mitt arbete det sista men håller på att samla på mig mer energi.
har rensat och kollat på min hårddisk, skumläst dokument och texter som jag skrev under tiden jag bodde på LG. Tack gode gud att jag skumläste, orkar inte läsa det själv.

Nu ska jag bre ut mig i soffan med en chips påse till Änglar och Demoner!


Tomorrow is a new day, with sunshine!

ja då var det dags för fina Bella att äntligen flyga ur boet. Den sista utav oss. jag satt i 4 timmar och gjorde en liten film till henne. hade bara en kväll på mig då det bestämdes ganska så hastigt att jag skulle till LG. vet inte var jag skall skriva, för har så mkt ord och känslor jag vill ha ut på samma gång.
det kanske va fel period för mig att åka dit eftersom jag mår som jag mår nu, men ville verkligen inte missa att säga hejdå till min ena ängel på LG. Det blev en hel del skratt och kramar och mitt öga var inte sådär jättetorrt. Den ena terapeuten Susann hade ett jättevackert litet tal och hon började med att säga: Att se er tre sitta här tillsammans, är nostalgiskt och symboliskt eftersom ni tre hör ihop, det var ju ni tre som umgicks.
Hej och välkommen tårar.

Bella och Malin hade bakat fantastiska cupcakes till 15 fikat :) Smarrigt!

Det är lite speciellt att bo på ett behandlingshem. Vare sig man vill eller inte, involveras vi i varandras problem, man får se sidor hos varandra som vi kanske inte ens visar för våra nära och kära på "utsidan" Vi har delat oro, men samtidigt en jäkla massa glädje! När Bella mådde skit försökte jag lätta upp stämningen (utan att det skulle ta på mina krafter, okej, tog ett tag innan jag lärde mig att inte ge allt för alla andra) och rå om henne. Jag gav henne inte all min energi, men jag brydde mig sådär lagom som en vän skall göra. När det var min tur var det Bella som gjorde livet en gnutta enklare på LG. När hon var tvungen att åka iväg eller gick till medicinrummet med en personal fick jag alltid en knut i magen och jag kan nästan sätta pengar på att Bella kände detsamma när det gällde mig. Minns en gång då hon och Jessica skjutsade in mig till praktiken en morgon. Fick en rätt så otrevligt samtal av en gammal vän och jag bröt ihop i bilen. När jag senare kom hem den dagen hade Bella fixat heliumballonger. Ja, resten kan ni ju räkna ut själva :)
Jag såg en liten lapp jag skrivit till henne förr-förra vintern. En liten dikt där jag förklarade min vänskap för henne. Sedan stod det bl.a nåt med: Är det någon jag vill dela min tid här, är det någon jag vill kämpa tillsammans med för att nå toppen så är det dig Bella.
Och så var det. Allt hon och jag varit med om kommer jag att bära med mig länge i mitt minne. Ibland önskar jag att man kunde spola tillbaka tiden till alla våra hyss, planer, pyssel och allt vi gjorde. Om det är något roligt jag skall berätta om LG, så är Bella involverad på ett eller annat vis. Jag är glad att våra vägar korsades Bella. Kanske inte en väg man väljer, men vi fick en vän för livet.

Linnea är en vän för livet, vi har liksom växt upp tillsammans. Men, på LG har jag också funnit några fler vänner för livet och vi har också växt tillsammans.

På tal om LG.. Brevet som jag skrev till LG när jag flyttade ligger ute på deras hemsida :) Och här kommer den. Har inte läst det sen jag flyttade så lite skumt, och känsligt att läsa....

"Att bo på ett behandlingshem är kanske inget man vill ha kvar i minnet. Men så är det inte för mig, den här tiden kommer jag bära med mig tills den dagen jag blir blind och senil. Det är ungefär som att ta studenten igen, att än en gång flyga ur boet och pröva sina nyvunna vingar. Vingarna som Ni har givit mig.
Det här året har gått extremt fort. Det har verkligen varit blod, svett och tårar. Men en heeel del skratt! Oj Oj.
Mina problem har jag haft med mig i ca 12 år. Så jag tyckte det var dags att ta itu med något. Ta itu med det som gnagde mig som jag egentligen inte kunde sätta ord på. Att få chansen att ha bott på Lenagården och för en gång skull blivit hjälpt, det är en once in a lifetime-happening.
När jag kom hit kanske jag utstrålade en viss säkerhet i mig själv, men ack så liten jag var inombords. Och allt var faktiskt mitt fel, tyckte jag. Jag var en höjdare på att dölja hur det egentligen låg till inom mig. Men ni, både boende och personal har hjälpt mig att komma ovanför vattenytan. På något sätt har jag lyckats att bli en gnutta starkare i mig själv. Tack vare er.
Så några råd till er som bor kvar, dölj inte vad som finns inom er, öppna er, det kommer ni långt på. Och en sak jag har fått höra, förnuft och känsla är inte samma sak. Du är ingen känsla, men det du känner är rätt för just dig. Och vet ni vad, det går över!
Att jobba med mig själv har nog varit (och ÄR) den tuffaste uppgiften jag nånsin fått. Men jag hade aldrig kommit hit jag är idag, utan er alla, framför allt min terapeut och mina underbara och vackra och galna kontaktpersoner.
Nu är det dags , ett nytt kapitel i mitt liv börjar…NU"

åååååå just det. när jag var på besök fick jag äntligen dricka kaffe ur den blåa muggen :) Alltid den blåa muggen skulle det var, smakade som bäst då.

Gammal bild från tiden

C-vitamin, B-vitamin och ChiSan..

...nu kan mörkret komma för jäklar vad jag är redo!

har känt länge att det har legat något och pyrt bakom husknuten. men tänkt att det bara berodde på trötthet... bara det att det har aldrig gett med sig. ständig trött, ständigt gråten i halsen. gråter jag inte på kvällen, är det på natten, gråter jag inte på natten blir det morgonen och vise versa... men vadå, jag som har det så bra? jag mår ju bra? eller? klart jag har det bra i mitt liv, mer än bra. men något har grävt i mig och det känns som den bara gräver mer och mer, längre och längre ner. jag kan välja att lägga mig under täcket och vänta tills solen och värmen dyker upp igen och under denna tid bara må sämre. tänkte jag skulle skaffa mig nån fritidssyssla/hobby att göra efter jobbet. då lär humöret lätta har jag lärt mig. men jag är så förbannat trött så det orkar jag inte ens med! tänk er en konstant theralen-trötthet? Precis så är det. Så what to do? Jag måste ju börja i nån ände? Sagt och gjort, Linda tipsade mig om ChiSan från apoteket (no way in hell att jag börjar med piller igen, fast Lyrican hade vart guld värt) så det fixade jag igår samt B vitaminer. BLÄ! Smakar avslagen kall vinglögg........ Nästa steg, jobbet. Pratade med Marielle idag att jag inte kan göra 5 personers arbete samtidigt vilket hon förstod och att de har pratat om att dela upp de! PHU! Plus att jag kan ta hand om minibaren men kanske inte 1,5 månad på raken. måste ha lite variation för att kunna trivas, och må bra. Det jag tycker är kul med den saken är att jag verkligen kan ta mig tid till att prata med gästerna om jag möter dem i korridoren/rummen. Igår pratade jag med en kvinna från Sydafrika säkert i 10 minuter och hon var helt frälst i sthlm och sverige :)
Dränkte mig själv i öl idag också... Jag och Dumitru fyllde på minibarerna, jag går in, böjer mig ner för att öppna kylskåpet och oj då. tappar ölen som såååklart går sönder och en vattenspridare med öl tillverkas! ut går jag och ropar efter Dumitru och när han ser mig kan han inte hålla sig för skratt å inte jag heller... det var bara att börja torka, väggar, golv, möbler, tv (bakom tv) och mig själv :)
Innan jag gick hem idag satt det några kollegor och väntade på att klockan skulle gå när det fanns gaaanska mkt kvar att göra! fly förbannad blev jag eftersom jag själv har slitit häcken av mig! lyssnade de på mig? nope... meeen, bad om hjälp från en kollega som de flesta lyssnar på (de vågar inget annat) Vips, så brann det i arslet på dem! Ingen chef på plats så när jag kom hem slängde jag iväg ett väldigt trevligt mail till mina Svs plus F&B managern.

Och bara sådär så känns livet en gnutta lite lättare... man har alltid två val, antingen låter du det vara som det är så du blir en tickande bomb och kan då må ännu sämre och kanske hamna på ruta ett igen.. eller så gör du något åt din situation! göra något innan det är försent..

fick min lönespec igår.. den tackar jag rejält för. Norge, släng dig i väggen :P

btw, jag var ju på Brittan i söndas...! Det var då jag tänkte att jag måste seriöst börja dansa igen men då slog det mig att jag är fortfarande för trött för det. hon får VG, inget slår ju min Alecia Moore :) men hon får stort plus för att hon äntligen kan sjunga lite live, jag hörde 1 låt men hörde av andra att det var fler.. jag hade filmat ett par låtar men smaaaaarta Kim hade visst fingret för micen ett par gånger :P


Mina tankar om Idol: De som kommer finnas med i finalen är nog Molly, Robin, ev båda Amandorna... men det är bara vad jag tror... ;)

tänkte skriva ett par rader innan läggdags.. kl är 21 men helvete vad trött jag är!

Har hunnit blivit ett år äldre på sista tiden. bästa presenten var nog klockan Linda gav mig :) jättefin. Sen åkte vi hem till årjäng för älgjakt. suck men vad gör man inte för kärleken. men hör å häpna... jag ville inte hem... de var så himla mysigt och trevligt med alla bekanta släktningar och blomskogsansikten..flyttade ju från blomskog när jag började 2an, och tiden ute i skogen minns jag bara som perfekt :) så länge jag slipper vistas i "stan" så känns det ganska ok... riktigt kul vad det faktiskt. Ja Linnea, jag tappade väl en skruv i skogen :P ... eller två..

NU ÄR DET SÄNGEN SOM GÄLLER!

btw.. filmtips nån? Så har jag ett på lager: A little bit of heaven... väldigt mysig film.. dramakomedi :) say no more

har jag gått och blivit gammal, eller är alla idol-deltagare sjukt unga i år?? Den där Emil, en ny Johan Palm/Håkan Hällström? Linnis framträdande gav mig gåshud. de var kanske inte så jättekorrekt, men det berörde mig så enormt. väntar med spänning att få höra lite Adele och P!nk.
vet dock inte om jag sagt detta, men för ett år sedan när jag såg första fredags final-idol, satt jag och skakade, hyperventilerade om vart annat, panikångest och kände mig så fruktansvärt ensam. ville bara försvinna i ett stort svart hål. pratade med Åsa över telefon och va helt knäckt. att se idol helt själv för första gången efter LG var ingen lätt match, för första gången helt och hållet tror jag. men nu sitter jag här och funderar över, vad var det som var så jobbigt? ;)

Idag kändes det som om jag var tillbaka på mitt gamla gamla jobb. Påtryckningar från alla håll, man skall räcka till, överallt. folk är sjuka. folk skyller på varann.. blablabla... well i dont care! eller rättare sagt, måste lära mig att varva ner, inte ta på mig för mkt ansvar. för då sitter jag där igen, sjukskriven. on and on säger jag till mig själv jag ska endast fokusera på en sak (vilket inte är så lätt då jag har 5678 saker i skallen, under tiden jag planerar vad och hur jag skall göra de nästkommande 4 minuterna-timmen) ni anar inte hur skönt det känns att få vara ledig TREEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE HELA LÅNGA DAGAR!!! wiiiii!! så what to do? sova sova sova... kaffe kaffe kaffe... film, mat, kärlek, mys och bara slappna av och andas. efter en kaotisk dag som denna så behövs det.. och nästa vecka jobbar jag bara 2 dagar, tog ledigt eftersom vi skall till värmland och.. jaga lite älg :P 10 år sedan sist so why not :)

Innan mina ögon åker igen för idag ska jag försöka klämma in lite greys och private practice men får se vad jag ska göra, för känner mig överkört av tåget :)

C ya..

Börjar bli trött på att vara trött.. Ger det här jobbet max 2 år helst 1.. Så länge som det behövs för att kunna få stadig ekonomi för att kunna studera. Inte gratis..

8 år tog det för att dagen igår skulle gå obemärkt förbi. Tufft val, men känner för första gången att det var mer än rätt.. För jag hade aldrig känt den här lyckan som jag känner idag om jag hade gjort något annorlunda...

Dear 16th year old self...

snurrade runt lite på aftonbladet och kom över en artikel från Svenska Hjältar ang en tjej som överlevt cancer och startat någon ideel förening för unga med cancer. ( Det är okej att känna och "Vi ska kriga för unga cancerdrabbade" ) Fick mig att börja tänka på vad jag skulle säga till mig själv, vad för slags råd jag skulle ge mig själv vid 16 års åldern. Gjorde en liknande uppgift på LG men då var det ett brev till mig som 12 åring (vilket jag inte kommer att lämna ut här då det är för, naket)

Ta vara på tiden på Utsikten. 3 år kan kännas långt, men sedan står du där i vit klänning och ögonen röda av alla tårar och undrar hur fan kan det gått så fort. Drick inte 5 tequila på raken, det kommer att sluta illa. Var mer noga med projektarbetet sista året -du är så nära ett MVG. Ansträng dig mer i Svenskan. Tappa inte hoppet när Anna tar studenten -för jag vet att du kommer att överleva. Prata mer med Britt, håll inget undan. Njut när ni är ute på Hagtjärn. Hoppa inte av Matematik B. Klanka inte ner dig själv för de misstag du kommer att göra -du blir bara starkare av dem. Bli inte ihop med M, åk till USA istället när valet dyker upp. Det enda M kommer att hjälpa dig med är att inse att du är lesbisk. Men jag kan inte säga att du ska sluta "röka", för du behöver inse vad de gör med människan. Va inte så hård mot dig själv. allt är inte ditt fel. och du gjorde rätt val den 4e oktober 2003. glöm inte att du ÄR INTE ENSAM. Känn dig inte splittrad över vilka du ska umgås med, trivs du med alla, ja då finns det inget som hindrar dig!?
Och glöm inte.. it will get better...

Det hade jag nog sagt till mig själv :)

1 år har gått sedan jag flyttade. känslorna är blandade. och hakan nere i golvet. som jag sagt så många gånger innan är jag extremt förvånad över att jag kommit hit jag är idag. inser det inte, spelar liksom ingen roll hur många gånger jag säger det till mig själv. och varje dag är jag tacksam över det jag har runt mig, tacksam över att jag ringde 112 maj 2009, för det är så jävla mkt som jag hade missat om jag inte hade ringt... 365 dagar på ett behandlingshem gjorde extremt skillnad må jag säga. stora hinder, små hinder, mt everest hit och dit, men förbi och upp har jag kommit.. kan låta konstigt att längta tillbaka, men saknar de människor som bodde (bor) där, saknar Sussies fantastiska mat, och lata jag saknar faktiskt att bli väckt av personalen, saknar att ligga i jessicas knä och bli ompysslad i håret samtidigt som Lisa masserar mina fötter.. saknar samtal med underbara fantastiska människor. saknar alla påhitt och bus jag gjorde med fina människor. saknar lukten (dock inte avloppslukten) kan fortfarande känna lukten som existerar i det stora gamla huset. jag var verkligen inte fulländad när jag flyttade men på ett år fick jag ett x antal verktyg som skulle hjälpa mig ute i det fria livet.. och det har det gjort... slutet av oktober var sista gången jag skar mig. e x antal impulser har kommit på ett år men det var bara att vänta ut för jag vet ju att det går ju faktiskt över... MEN jag saknar inte: Alla måsten, att fylla i veckoschema för varje dag i ett års tid, att göra alla dessa "hemläxor" att ibörjan sitta med personal när man skulle äta, visst kan jag sakna maten men att kunna bestämma helt själv vad man skall äta är ju helt underbart! saknar inte att jag har 14 andra att ta hänsyn till om jag vill se på tv, saknar INTE att ta hänsyn till vissa andra människors problematik (visst, alla var ju där utav en anledning, men ibland blev det bara för mkt då vissa inte riktigt fungerade som de andra) mysigt att bo kollektivt och jag trodde aldrig jag skulle säga det men- FAN va skönt det är att bo själv (med min älskling) och framförallt saknar jag inte att INTE kunna fungera.
sååå.... jag säger till er andra, kämpa på :)

http://www.youtube.com/watch?v=pRpeEdMmmQ0