varning för äckligt positivt inlägg.

seize the day. och känner att jag just i detta ögonblick gör det. jag tror att mina drömmar kommer att krossas imorgon när de säger från fiskblahat att de inte behöver mig. så jag tänkte att jag ska försöka minnas den här känslan jag har haft nu under dagen och kvällen, för vem vet när den dyker upp igen.

"Nothing is permanent in this wicked world, not even our troubles."

jag har haft en sån där sprudlande energi idag, vet inte riktigt var den kom ifrån. det har känts som att jag kan hantera precis vad som helst. Ikväll när jag gick hem från bion gick många funderingar runt i skallen. många ord och meningar som sagts av människor som krossat min väg. Sara som sa när jag flyttade från L-G "du kom hit med ganska stor motivation till att göra ditt liv till något bättre, de är många som inte har den motivationen" Eller min gamla allt-i-allo-turism-lärare Nina "Ingeting är omöjligt" Eller Linda som sa på kryssningen "Det är inte attraktivt med kvinnor som har massa självskapta ärr på kroppen" Eller Åsa och hennes "vänd på det, vem är det som äger problemet.. lyft blicken, se runt, vad finns i din närhet, ta hand om dig, tänd levande ljus, skäm bort dig"
Idag har jag inte sett ett enda hinder. jag var livrädd att köra igenom stan i Saras pappas bil, men jag fixa det, smålog lite för mig själv när jag var klar. vad var det här att vara rädd för? du fick ju faktiskt inte körkortet i cornflakes-paketet Kim
jag såg mig i spegeln när jag kom hem och jag gillade verkligen inte vad jag såg, men you know what, my body is my tempel haha :) Som Richard Wolf säger:

Men tro mig, om tjugo år kommer du att titta på bilder av dig själv och minnas, på ett sätt du inte kan föreställa dig idag, alla möjligheter som låg framför dig och hur fantastisk du egentligen såg ut. Du är inte lika tjock som du tror.
Njut av din kropp. Använd den på alla sätt du kan. Var inte rädd för den, eller vad andra tycker om den. Den är det mest fantastiska du någonsin kommer att äga.

bara att acceptera the look! det är nog inte meningen att jag ska väga 57 kg, min kropp är nog meningen att vara lite halvmullig med love handels som Pilen så fint uttryckte sig :)
ikväll gick jag en annan väg hem än vad jag är van vid, vad jag känner vid. testa mina förmågor när det gäller lokalsinne. och jag kom fram, safe and sound. det är lite som en parallell till livet. att våga göra en förändring, våga ändra det vanliga. det finns något ordspråk som lyder något liknande med "Att våga är att förlora fotfästet en liten stund" jag har ingen direkt fotfäste. det enda som är konstant i mitt liv just nu är mina vänner, Åsa och SilverSara. utan dem så hade jag varit där jag är i dag... gud vad jag svamlar.
jag är glad och nöjd med de människor jag har omkring mig. jag är otroligt glad över att jag fick chansen att komma till L-G. man märker det inte när man bor där, men när jag väl kom därifrån och försökte skapa mig ett s.k. liv så har jag inom sinom tid upptäckt att jag lärt mig så otroligt mkt. jag kan sortera, jag kan efter många funderingar fram och tillbaka välja mina strider. det som hände i Ed när jag var där, hade de hänt innan jag kom till Uppsala så hade jag fortfarande kämpat för att få tillbaka Matilda som vän. men nu, nä, varför liksom? jag kan även välja vad jag vill skall fastna på mig. jag är mer målmedveten..
just ikväll så ser jag helt plötsligt väldigt klart, det är ingen svart dimma som har trasslat in sig i en labyrint lik den i Alice i Underlandet. Allt känns lika lätt och konstant som linjerna i ett skrivblock.

varifrån kommer denna lycka? jag har knappt någon jobb, har ingen egen bostad, Thommy har min katt, framtiden känns jäkligt osäker. men just nu, i denna sekund, så känner de rätt gott faktiskt. men, detta är väl ett typiskt drag av min diagnos. sväva bland molnen ena dagen för att andra dagen fumla runt i mörkret

en liten reminder-inlägg för mig att komma ihåg när det är som mörkast