...dagens...

morgondagen kommer och sanningen piskar på
jag kommer aldrig lära mig, vet inte vart jag ska gå,
lever i en lögn, är detta livet eller är jag död?
finner glädje i det att handleden färgas röd,
tårarna tar övertag, jag blundar och *tårar* rinner
öppnar ögonen och ser hur lyckan sakta försvinner
*glider ur* mina händer och jag får *ingen stadhet*
mitt hjärta är krossat men jag lever dag för dag
försöker skratta bort allt, vill inte visa hur jag känner
hur tankarna dödar och hur smärtan bara bränner
alla ord är som knivar som hugger i mitt bröst
var det för mycket begärt, med lite tröst ?
dränker mina tårar i en flaska Absolut,
frågan är bara, när det får sitt slut
med rödsprängda ögon ser jag in i spegeln,
hatar bilden som jag ser,
men du vet, att Kim alltid ler

jag vill känna trygghet, jag vill leva mitt liv,
men det känns som att det bara är ett tidsfördriv
meningen är borta och jag gråter mer än ler

inse vad du gör, jag tittar upp och tappar greppet,
vet inte vad jag gör och håller på med, så jag släpper
det är kallt här ute, och jag *håller mig inne*
jag försöker att radera alla tusen onda minnen
men det går inte, det är försent att ändra på dem
men jag önskar dem försvinner lika snabbt som dem kom
förtränger livet, och i flera år tillbaka
har jag önskat och bett om att mitt liv det ska klarna
det har vart en jobbig tid, men jag klarar mig igenom
jag har osynliga sår, jag önskar att ni såg dem
men det gör ni inte, och kommer aldrig att göra
jag skriker efter hjälp men ingen jävel vill höra