Gång på gång slås jag av tanken att "Nej, det rör inte mig, jag ska inte lägga mig i, jag ska inte rädda varje själ som jag möter" och det tar emot att göra tvärtom vad jag brukar göra... det kliar i fingrarna kan man säga.
Och mår man inte bra själv, blir det bara destruktivt att försöka hjälpa någon annan.
Jag har äntligen börjat fått grepp om hemuppgifterna jag får. det tog en stund men nu känner jag att jag har nytta av dem. gjorde inte riktigt det till en början och de var lite diffusa och flummmiga... men inte nu :) det som är jobbigt är att jag näst intill ska tänka på ALLT, från att jag vaknar tills jag somnar. så man är ganska trött på kvällarna...
Plus att Kim har äntligen börjat på gym. De ni :P varje tisdag blir de solarium, gym och simning. Var lite emot det förut, men nu har jag även bestigit den tröskeln :)
jag önskade att vi
kunde ta våra rakblad ifrån oss
slänga bort dom
gräva ner dom
för vi är starkare
än såren
än rakbladen
vi är starkare än allt
och vi kan överleva utan tusentals nya sår
jag vill säga att allting kommer bli bra
för en dag kommer det att bli bra
en dag står vi där rakbladsfria
och friska från allt
och ångesten är som bortblåst
och jag längtar så tills den dagen kommer
jag längtar tills vi blir av med våra demoner
dom som hemsöker oss
för att inte ens tala
om ångesten
som hånar oss
som får oss att skära röda gapande sår
jag vet att vi är starkare än så
jag vet att vi kan stå där en dag
hand i hand
ångestfria
och utan rakbladen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar