Ibland så står gestalten framför mig. Utan förvarning. Nästan så jag känner hur det känns, hur det kändes. Håller andan. Höll andan då och håller andan nu så allt kan få passera.
Tyvärr kan man aldrig glömma, utan det enda man kan göra är att lära sig att leva med det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar