en stor saknad.

när jag satt i bilen idag for det ett x antal tankar och funderingar genom min hjärna. men nu när jag väl sitter här, är det blankt.

idag lämnade jag vackra trygga uppsala för en veckas tid i kaotiska otrygga värmland. men det gäller att hålla sig sysselsatt och inte fundera för mkt, då ska det gå bra :)

det var en aningen tungt att lämna tryggheten idag. jag lämnade min älskade tidigt imorse för att bege mig hem till uppsala och börja packa. natten som paserade var lite jobbig, plötsligt gick det upp för mig att en förändring snart var ett faktum. min vackra höll om mig tills jag fick ro i kroppen. (älskar henne för att hon älskar mig även fast jag har det kaotiska förflutna bakom mig) när jag kom hem låg mina "IBF-are" och snarkade så gott. Jag fick då liv i dom då mina "riktiga" päron skulle dyka upp inom kort. Min lilla Åsa... huhuahua, hur skall jag klara mig utan henne. Slängde iväg ett mess till henne när vi åkte, att hon är en utav de människorna jag mött sista tiden som lärt mig att leva livet fullt ut, lärt mig att hantera livet, lärt mig att vara nyfiken på livet. lärt mig att livet är ingen dans på rosor men att de situationer KAN hanteras...
Sedan var det dags att ta farväl av min andra stöttpelare, SilverSara. have no words. får koncentrera mig att hålla tillbaka tårarna. men jag har iaf inte sådan skadlig seperationsångest som jag brukar ha i mitt liv. det är ju ett plus :) men som Åsa sa, de är som solen och vi är som planeterna :)

anyway..

det har varit ganska hektiska dagar de senaste. vet inte riktigt var jag skall börja. Kan iofs dra en liten recap från i lördas. Träffade en utav Lindas vänner, Mia ute på OperaTerassen. Vilken stjärna! Oj oj! vilken energi och utstrålning. Hon verkade vara en sådan man aldrig får tråkigt med, och aldrig kommer att glömma. Mia hade tom en likadan telefon som mig :) Så är hon även vän med min broder. Världen är liten... Natten mellan onsdag och torsdag denna vecka låg jag och pratade med Linda, hon nämnde att Mia inte mådde så bra men vi kom överens om att det var nog ingen fara. Linda hade iaf tagit kontakt med någon annan för att kolla till henne... Natten går, vaknar tidigt på morgonen och pratar med Linda i telefonen när hon är på väg hem från jobbet.. Somnar vid 9 igen... Väntar hela dagen på att hon skall vakna så jag får höra hennes röst igen.. i min kropp existerade enbart lycka och väntan. på kvällen skulle jag även äta middag med SilverSara och Sanna, och det såg jag fram emot.. Klockan går... Klockan blir 17.00.. inget samtal.. Påväg till SilverSara ringer hon och säger: Mia finns inte mer......

jag talade om händelsen för sara och att jag inte kunde vara barnvakt på fredagen. jag ville ta hand om mitt hjärta så fort som möjligt. iväg på middag med sara och sanna och sen var det bara att sätta sig på tåget, vilket aldrig har gått så sakta i hela mitt liv.

Även fast jag inte känner Mia gjorde hon en sådan stor påverkan (eller heter det inverkan?) på mig bara under en sådan kort tid som i lördags. Jag tackar även henne för att hon drog med min älskade Linda ut. hade annars inte fått chansen att möta henne, IGEN. hade inte fått chansen att få möta kvinnan i mitt liv. Jag hade verkligen sett fram emot att få lära känna denna galna tjej.

t.o.m jag tänker "tänk om" ... men det är inte meningen att människan skall förstå en sådan här händelse. Ungefär som när man skall försöka förstå hur stor rymden är, var den tar slut. Man blir ju faktiskt en aningen knäpp då... ungefär så knäpp blir man när man försöker förstå sig på när någon väljer att avsluta sitt liv...

Mias bortgång får mig att tänka på Calle... och framför allt mig. jag som längtade så mkt efter döden bara för ett år sedan (för 2 år sedan balanserade jag tom mellan liv och död) Jag tänker nu: Jaha, är det så här det skulle ha känts för mina närmsta om jag hade lyckats? Och det är något jag verkligen inte ens vill drabba min värsta fiende. den tomheten och uppgivenhet som blir när någon nära bara försvinner, utan förvarning.... för mig är detta ofattbart, vill inte ens föreställa mig hur det känns för de andra.

"Här o från till evigheten,så mkt som en människohjärtan kan älska en annan människa själ.."