det kanske va fel period för mig att åka dit eftersom jag mår som jag mår nu, men ville verkligen inte missa att säga hejdå till min ena ängel på LG. Det blev en hel del skratt och kramar och mitt öga var inte sådär jättetorrt. Den ena terapeuten Susann hade ett jättevackert litet tal och hon började med att säga: Att se er tre sitta här tillsammans, är nostalgiskt och symboliskt eftersom ni tre hör ihop, det var ju ni tre som umgicks.
Hej och välkommen tårar.
Bella och Malin hade bakat fantastiska cupcakes till 15 fikat :) Smarrigt!
Det är lite speciellt att bo på ett behandlingshem. Vare sig man vill eller inte, involveras vi i varandras problem, man får se sidor hos varandra som vi kanske inte ens visar för våra nära och kära på "utsidan" Vi har delat oro, men samtidigt en jäkla massa glädje! När Bella mådde skit försökte jag lätta upp stämningen (utan att det skulle ta på mina krafter, okej, tog ett tag innan jag lärde mig att inte ge allt för alla andra) och rå om henne. Jag gav henne inte all min energi, men jag brydde mig sådär lagom som en vän skall göra. När det var min tur var det Bella som gjorde livet en gnutta enklare på LG. När hon var tvungen att åka iväg eller gick till medicinrummet med en personal fick jag alltid en knut i magen och jag kan nästan sätta pengar på att Bella kände detsamma när det gällde mig. Minns en gång då hon och Jessica skjutsade in mig till praktiken en morgon. Fick en rätt så otrevligt samtal av en gammal vän och jag bröt ihop i bilen. När jag senare kom hem den dagen hade Bella fixat heliumballonger. Ja, resten kan ni ju räkna ut själva :)
Jag såg en liten lapp jag skrivit till henne förr-förra vintern. En liten dikt där jag förklarade min vänskap för henne. Sedan stod det bl.a nåt med: Är det någon jag vill dela min tid här, är det någon jag vill kämpa tillsammans med för att nå toppen så är det dig Bella.
Och så var det. Allt hon och jag varit med om kommer jag att bära med mig länge i mitt minne. Ibland önskar jag att man kunde spola tillbaka tiden till alla våra hyss, planer, pyssel och allt vi gjorde. Om det är något roligt jag skall berätta om LG, så är Bella involverad på ett eller annat vis. Jag är glad att våra vägar korsades Bella. Kanske inte en väg man väljer, men vi fick en vän för livet.
Linnea är en vän för livet, vi har liksom växt upp tillsammans. Men, på LG har jag också funnit några fler vänner för livet och vi har också växt tillsammans.
På tal om LG.. Brevet som jag skrev till LG när jag flyttade ligger ute på deras hemsida :) Och här kommer den. Har inte läst det sen jag flyttade så lite skumt, och känsligt att läsa....
"Att bo på ett behandlingshem är kanske inget man vill ha kvar i minnet. Men så är det inte för mig, den här tiden kommer jag bära med mig tills den dagen jag blir blind och senil. Det är ungefär som att ta studenten igen, att än en gång flyga ur boet och pröva sina nyvunna vingar. Vingarna som Ni har givit mig.
Det här året har gått extremt fort. Det har verkligen varit blod, svett och tårar. Men en heeel del skratt! Oj Oj.
Mina problem har jag haft med mig i ca 12 år. Så jag tyckte det var dags att ta itu med något. Ta itu med det som gnagde mig som jag egentligen inte kunde sätta ord på. Att få chansen att ha bott på Lenagården och för en gång skull blivit hjälpt, det är en once in a lifetime-happening.
När jag kom hit kanske jag utstrålade en viss säkerhet i mig själv, men ack så liten jag var inombords. Och allt var faktiskt mitt fel, tyckte jag. Jag var en höjdare på att dölja hur det egentligen låg till inom mig. Men ni, både boende och personal har hjälpt mig att komma ovanför vattenytan. På något sätt har jag lyckats att bli en gnutta starkare i mig själv. Tack vare er.
Så några råd till er som bor kvar, dölj inte vad som finns inom er, öppna er, det kommer ni långt på. Och en sak jag har fått höra, förnuft och känsla är inte samma sak. Du är ingen känsla, men det du känner är rätt för just dig. Och vet ni vad, det går över!
Att jobba med mig själv har nog varit (och ÄR) den tuffaste uppgiften jag nånsin fått. Men jag hade aldrig kommit hit jag är idag, utan er alla, framför allt min terapeut och mina underbara och vackra och galna kontaktpersoner.
Nu är det dags , ett nytt kapitel i mitt liv börjar…NU"
åååååå just det. när jag var på besök fick jag äntligen dricka kaffe ur den blåa muggen :) Alltid den blåa muggen skulle det var, smakade som bäst då.
Gammal bild från tiden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar