snurrade runt lite på aftonbladet och kom över en artikel från Svenska Hjältar ang en tjej som överlevt cancer och startat någon ideel förening för unga med cancer. ( Det är okej att känna och "Vi ska kriga för unga cancerdrabbade" ) Fick mig att börja tänka på vad jag skulle säga till mig själv, vad för slags råd jag skulle ge mig själv vid 16 års åldern. Gjorde en liknande uppgift på LG men då var det ett brev till mig som 12 åring (vilket jag inte kommer att lämna ut här då det är för, naket)
Ta vara på tiden på Utsikten. 3 år kan kännas långt, men sedan står du där i vit klänning och ögonen röda av alla tårar och undrar hur fan kan det gått så fort. Drick inte 5 tequila på raken, det kommer att sluta illa. Var mer noga med projektarbetet sista året -du är så nära ett MVG. Ansträng dig mer i Svenskan. Tappa inte hoppet när Anna tar studenten -för jag vet att du kommer att överleva. Prata mer med Britt, håll inget undan. Njut när ni är ute på Hagtjärn. Hoppa inte av Matematik B. Klanka inte ner dig själv för de misstag du kommer att göra -du blir bara starkare av dem. Bli inte ihop med M, åk till USA istället när valet dyker upp. Det enda M kommer att hjälpa dig med är att inse att du är lesbisk. Men jag kan inte säga att du ska sluta "röka", för du behöver inse vad de gör med människan. Va inte så hård mot dig själv. allt är inte ditt fel. och du gjorde rätt val den 4e oktober 2003. glöm inte att du ÄR INTE ENSAM. Känn dig inte splittrad över vilka du ska umgås med, trivs du med alla, ja då finns det inget som hindrar dig!?
Och glöm inte.. it will get better...
Det hade jag nog sagt till mig själv :)
1 år har gått sedan jag flyttade. känslorna är blandade. och hakan nere i golvet. som jag sagt så många gånger innan är jag extremt förvånad över att jag kommit hit jag är idag. inser det inte, spelar liksom ingen roll hur många gånger jag säger det till mig själv. och varje dag är jag tacksam över det jag har runt mig, tacksam över att jag ringde 112 maj 2009, för det är så jävla mkt som jag hade missat om jag inte hade ringt... 365 dagar på ett behandlingshem gjorde extremt skillnad må jag säga. stora hinder, små hinder, mt everest hit och dit, men förbi och upp har jag kommit.. kan låta konstigt att längta tillbaka, men saknar de människor som bodde (bor) där, saknar Sussies fantastiska mat, och lata jag saknar faktiskt att bli väckt av personalen, saknar att ligga i jessicas knä och bli ompysslad i håret samtidigt som Lisa masserar mina fötter.. saknar samtal med underbara fantastiska människor. saknar alla påhitt och bus jag gjorde med fina människor. saknar lukten (dock inte avloppslukten) kan fortfarande känna lukten som existerar i det stora gamla huset. jag var verkligen inte fulländad när jag flyttade men på ett år fick jag ett x antal verktyg som skulle hjälpa mig ute i det fria livet.. och det har det gjort... slutet av oktober var sista gången jag skar mig. e x antal impulser har kommit på ett år men det var bara att vänta ut för jag vet ju att det går ju faktiskt över... MEN jag saknar inte: Alla måsten, att fylla i veckoschema för varje dag i ett års tid, att göra alla dessa "hemläxor" att ibörjan sitta med personal när man skulle äta, visst kan jag sakna maten men att kunna bestämma helt själv vad man skall äta är ju helt underbart! saknar inte att jag har 14 andra att ta hänsyn till om jag vill se på tv, saknar INTE att ta hänsyn till vissa andra människors problematik (visst, alla var ju där utav en anledning, men ibland blev det bara för mkt då vissa inte riktigt fungerade som de andra) mysigt att bo kollektivt och jag trodde aldrig jag skulle säga det men- FAN va skönt det är att bo själv (med min älskling) och framförallt saknar jag inte att INTE kunna fungera.
sååå.... jag säger till er andra, kämpa på :)
http://www.youtube.com/watch?v=pRpeEdMmmQ0
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar