apatisk

känner mig helt tom. som ett svart hål. 47 dagar Kim. 47 dagar måste jag hålla ut.
så skönt att se "Augusti" på schematabellen, nu kan man se slutet. 47 dagar till och inte en enda dag till får det bli. för mitt psyke balanserar på en taggtråd kanske lite för ofta känner jag. limmet börjar luckra upp sig. det är nästan sådär att jag önskade att jag inte vaknar upp imorgon. en ny dag som ser exakt lika dan ut som de andra 90-100 dagarna man varit här.. men tänker jag ett steg längre, så vet jag att detta bara är tillfälligt. bara 47 dagar :) sedan så har jag en vacker tjej där hemma att leva för :)

Min gammelfarmor har nog snart tagit sitt sista andetag. hon har klagat de senaste 5 åren på att nu fasiken får de va nog, kan jag inte få gå å dö och efter varje gång vi setts säger hon Ja de va nog sista gången vi sågs Kim... och har en liten känsla att sist gång hon sa det innan jag drog hit, var nog sanning... läkarna har sagt att de handlar om dagar.. suck... tycker hon kan vänta tills jag kommit hem... åtminstone någon vecka innan jag kommer hem, så jag får bli med begravningen... om hon går bort så får hon ju åtminstone förenas med gammelfarfar och alla hennes syskon (om man väljer att tro på sådant) Hon är liksom den sista av dom alla som lever...

jag känner mig inte trygg för 5 öre. inte ens på ett litet plan. jag biter ihop för jag vet att det snart är slut. vill hem till tryggheten där jag kan andas frisk luft. trodde aldrig jag skulle skriva det igen men, mitt ansikte ler men mer än så är det inte.

P!nk har sagt att hon tillåter sig själv att deppa 5 minuter varje dag. kroppen behöver det. jag kör heldagar istället och ställer in mig på att det går över och att det blir bättre imorgon.

Månadens klagomur är gjord för den här gången, godnatt :)