Im Not Dead

Alla människor vill ha bekräftelse. Vi ser oss omkring och söker efter ett bevis på att det vi gör och säger är rätt.
Vi ser på de runtomkring och analyserar. "Hon verkar hålla med mig, alltså måste det jag sa vara sant". "Han slänger också sina mjölkpaket i den soptunnan. Då gör jag nog rätt".
Men vad händer då om man upptäcker att det inte alls finns stöd för vad man just sa eller gjorde? Om människor skakar på huvudet och undrar om man är dum i huvudet?
Känner du igen en sån situation? Ville du gömma dig och sjunka genom jorden? Eller höll du huvudet högt och gick därifrån, säker på dig själv?
Vad händer då om det sker om och om igen - att du inte är som alla andra?

När jag hamnar i en situation där jag överrumplas av mina känslor, tittar jag mig omkring. Jag söker efter bekräftelse. Blev de andra också ledsna när lejonkungens pappa dog? Blev min kompis också helt tagen av den musiken och skulle min vän också bli ledsen om hon gjorde bort sig?
Jag söker. Precis som många andra. Men vad händer då när man ständigt finner att folk ruskar på huvudet och frågar vad det är för fel på dig. Varför blir just du så ledsen, så glad, så tagen, så arg så....mycket???

Många, precis som jag, har funnit att det sällan är tillåtet att känna. folk säger att man överdriver, hittar på, dramatiserar, leker döende svanen...och nån stans där så börjar man själv tvivla på om man verkligen känner det man känner. Eller kanske vill jag bara synas och få uppmärksamhet?

Så när känslorna blir så starka och intensiva eller smärtsamma, hamnar man i ett tillstånd där man helt enkelt stänger av. Man stänger av för att det är förbjudet.
Och jag ser inget. Hör inget. Vet inget...Jag känner inget.

Det går inte riktigt att beskriva, men när nån som jag alltid översköljs av intensiva känslor, finner man en dag att man inte längre känner nåt.
Och om man trots allt känner nåt, kan man inte beskriva vad.
Det är detta man kallar för ångest.

Ångest är ingen känsla. Snarare ett undvikande av vad man egentligen känner, en definition av kampen som utspelar sig när man håller tillbaka det som egentligen finns där.

Till sist har man ingen koll på vad man känner. Eller vad man vill. eller tycker.
Vill du leva eller dö?
är du glad eller ledsen?
Mår du bra eller dåligt?

Jag fick lära om. Börja på nytt.
När jag började förstå vilka känslor vi människor har, varför de finns och vad det är bra för, började jag också förstå vad jag egentligen kände. Jag kunde sätta ord på det. Jag kände mig ledsen, glad, skamsen, arg, rädd...

Jag har inte ångest längre. Väldigt sällan.
jag kämpar inte längre för att inte känna. Jag är det jag är. Har det jag har.
Men jag ser mig omkring, söker bekräftelse.
Och så märker jag att jag inte reagerar som många andra. Jag ser att jag blir förtvivlad när andra blir ledsna. Att jag flyger på rosa moln, när andra blir uppmuntrade, att jag vill sjunka genom jorden när andra tycker det är pinsamt.
Men det gör mig ingenting. För jag vet vad jag känner och jag vet att det är okej.